Previous: (Harrys perspektiv) Vi skrattade alltid lika mycket när vi kom ut, hade folk sett oss hade dom tyckt att vi varit lite.. wierd, antagligen. Men detta var inget konstigt för oss. Vi hade faktiskt en del mycket ”wierdare” tävlingar än denna.

Det var soligt och otroligt varmt, det kändes verkligen att vi inte var i Europa längre.

Jag rusade efter Zayn nerför trappan och slängde mig över honom så att vi båda föll ned på marken.

- Nästa gång baby, vänta bara! Viskade jag i hans öra medans han skrattade.

Något eller någon skymde plötsligt solen och fick mig att vände min blick uppåt istället.

- Tjenare Harry. Det var ett bra tag sedan!

_____________________________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv: En hand sträcktes fram mot mig som jag genast tog.

- Hannah? Frågade jag och lät henne hjälpa mig upp.

- Överraskning! Hon log stort och jag kunde inte ljuga, jag hade saknat det där leendet. - Jag tänkte att om du nu kom hela vägen hit för mig så kunde jag ju i alla fall möta dig på flygplatsen!

Jag höjde ena ögonbrynet.

- Fast.. Nu kom jag ju inte hit för.. 

- Schh! Hon tryckte sitt finger mot mina läppar och blinkade med ena ögat. - Jag vet att du kom hit för min skull.

Det ända jag kunde göra var att himla med ögonen och flina. Vissa människor skulle kalla det drygt, att ha en kompis omkring dig som inte gjorde någonting annat än att flirta med dig och andra men jag hade vant mig, det var den Hannah jag kände och det var bara så hon var. Vild och galen. Och kul. Grymt kul. För om det var någonting hon visste så var det hur man festade. 

Hannah hade egentligen gått i min skola hela mellanstadiet men det var inte förns efter Victoria hade flyttat iväg den där första gången som vi hade börjat prata med varandra. Hon hade hjälpt mig komma på fötter igen och hon var riktigt bra på att få en att tänka på annat. Det kunde ha att göra med att hon faktiskt var ett år äldre än mig.

- Öj, H, ska du presentera mig för dina snyggingar till bandkamrater eller? Viskade hon plötsligt i mitt öra. 

Jag vände mig hastigt om och mötte fyra par ögon som stirrade nyfiket på oss.

- Öhm.. Visst! Killar det här är Hannah..

- Montana? Niall höjde ögonbrynen och de andra började fnittra.

Hannah hade huvudet på sné och flinade stort.

- Wilson, lille man. Sade hon självsäkert och jag himlade med ögonen.

- Ooohh.. Liam, Louis och Zayn skrattade tyst.

Niall flinade.

- Har ni några planer för kvällen? Hannah vände sig genast mot mig med ett stort leende på läpparna.

Jag rynkade pannan och såg undrande på killarna.

- Nej.. Nej, jag tror inte det.. 

- Well, ni har nu! Möt mig klockan sju utanför ert hotel.

Jag himlade med ögonen. Även fast jag visste svaret så kunde jag inte låta bli att fråga.

- En fest?

Hannah lade armen om mina axlar och flinade stort.

- Du känner mig för väl!

- Skynda! Väste Niall precis när jag och Louis klev ut från vårt sovrum. - Vart är Ziam? Frågade han sedan otåligt.

Jag ryckte på axlarna och Louis vände sig om mot Liam och Zayns stängda dörr.

- Dom kanske har sex.. Sade Niall sedan och sänkte rösten.

Louis satte genast båda händerna för mina öron och såg strängt på honom.

- Schh! Det finns småbarn här..

Niall brast ut i skratt och jag kunde precis inte hålla mig heller. När Liam och Zayn äntligen klev ut ur det stängda sovrummet så suckade både Niall och Louis lättat.

- Vi trodde vi skulle få vänta två år till. Sade jag och flinade lite svagt.

- Sorry guys, Zayn hade lite.. klädproblem. Liam himlade med ögonen mot oss.

- Vet ni att jag har bara tagit med mig fem skjortor! Sade Zayn med en upprörd ton på rösten.

Själv hade jag med mig två. 

Skrattandes och flamsandes begav vi oss ut i korridoren, ner med hissen, genom lobyn och ut på gatan där Hannah stod.

- Äntligen! Sade hon och suckade lättat när vi kom ut. - Jag har väntat i evigheter!

Jag kunde inte låta bli att vila min blick på henne ett tag, jag menar, det var ingen synd eller hur? 

Hannah hade på sig ett par svarta jeansshorts ovanpå ett par tunna strumpbyxor, hon hade en röd blus och en svart skinnjacka över. Hennes bruna raka hår låg över ena axeln och hon såg riktigt, riktigt bra ut. 

- Harry? Hallå? 

Min blick drogs bort från hennes kropp och upp mot hennes ansikte istället.

- Va? Fick jag ur mig.

Hannah log brett.

- Är ni redo sa jag?

Jag vände på huvudet för att se om någon av de andra kunde svara på den frågan men de tyckte tydligen någonting annat.

Jag suckade och såg ned i marken.

- Ja, visst.

Victorias perspektiv: Eftersom att avskedet hade gått bättre än vad jag hade förväntat mig så hade jag ändå låtit Sarah släpa iväg mig till skolan vilket jag djupt hade ångrat efteråt. Det hade visat sig att sakerna Sarah hjälpt mig komma ifatt i när jag var i Amerika var inte det ända jag jag låg efter i. Jag hade flera prov att göra och eftersom att det var dags för ”the final exams” snart så hade jag dubbelt så mycket att plugga till. 

Därför hade min eftermiddag bestått av just det, pluggning. Det kunde låta konstigt, men det var faktiskt otroligt skönt att jag hade behövt spendera min eftermiddag på det sättet. Jag hade knappt tänkt på Harry och killarna en ända gång och de små stunderna som mina tankar vandrade iväg till honom så kände jag mig lycklig, inte ledsen eller deppig alls, bara lycklig. Så om man bortsåg från stressen och allt som detta skulle ge mig, så var det bara skönt att jag hade fått annat att tänka på. En månad kanske inte var så mycket i alla fall.

Jag låg på mage på min säng med fötterna upp i luften och en penna i munnen. Framför mig låg en hög med böcker och en hel del lösa papper.

- Forever young, I wanna be forever young.. Nynnade jag tyst för mig själv och naffsade flitigt på pennan som var fäst mellan mina läppar.

Det hade varit en ovana sedan när jag varit liten, att bita på pennor, men det antog jag att jag inte var ensam om.

Plötsligt fick jag en orolig känsla i magen, det var inte en såndär oro som när man oroar sig för någonting. Nej, det var någonting annat.

Försiktigt satte jag mig upp i sängen och lade båda händerna på magen. Lika försiktigt reste jag mig sedan upp och började styra stegen till närmaste toalett men jag hann inte längre än till toalett dörren innan magen plötsligt vände sig ut och in och jag fick kasta mig fram emot den vita, kalla toalett stolen. 

Jag spydde, inte bara en gång. Utan tre. Och det gjorde ingenting att spy, det var inte det som var det värsta. Det värsta var anledningen till varför, jag spydde.

------------------

Jag vet att det har dröjt ett tag men här har ni det! Får hoppas att jag får till ett till innan helgen är slut! Nu har ni i alla fall lite att fundera på.. ;) KOMMENTERA!

Previous: (Harrys perspektiv) Jag hade sårat personen som för mig, betyder mer än någon annan i världen och jag kunde inte förstå att jag hade sagt det på det sättet. Jag skulle ha väntat tills vi kom hem, när hon satt ned och inte var så sårbar. När jag var liten hade min mamma berättat för mig att det var när man var som lyckligast, som man också var som sårbarast och jag kunde inte förstå varför jag inte hade tänkt på det.

Jag ryckte till av att Niall lade en hand på min arm och drogs genast tillbaka till verkligheten igen.

- Hey, don’t blame yourself. Sade han. Det var tvungen att komma ut, på ett eller annat sätt.

_____________________________________________________________________________________________________________

(Lyssna medans du läser Victorias del) 

Victorias perspektiv: Jag satt som orörlig på stolen av läder som stod vid det en aning stora köksbordet inuti Harrys och Louis såkallade lägenhet. På stolen bredvid satt Sarah. Hon hade egentligen ingen anledning alls att vara där eftersom att så fort hon fått reda på om killarnas ”lilla” resa så hade hon avslutat saker med Niall precis som jag hade trott. Jag antog att hon var där för min skull vilket jag var tacksam över. 

Klockan var sju på morgonen och det var måndag, vi hade bestämt oss att inte följa med till flygplatsen eftersom att det var skola och jag inte kunde missa mer. Fast det spelade ingen roll eftersom att jag ändå inte hade tänkt att gå dit. Till skolan alltså, men jag tror inte att jag hade klarat av ett långt och utdraget hejdå på en fullproppad flygplats. Sanningen var att jag inte klarade av ett hejdå någonstans, men bättre i enrum än med folk.

Det var precis så det blev också. Harry kom in med sällskap av Louis som såg menande på Sarah. Hon reste sig lydigt upp och utan att ens se på mig, lämnade hon lägenheten.

En obehaglig tystnad spred sig genom den otroligt stora lägenheten och jag mötte Harrys blick. 

Jag hade kanske sagt tre meningar till honom de senaste fyra dagarna. När han berättat för mig om resan de skulle göra så hade det brustit någonting inom mig. Även fast jag visste att det var otroligt egoistiskt av mig att tänka så på grund av vem han var och vilket liv han levde så ville jag bara ha honom bredvid mig. Jag ville tänka bort allt kändisskap och alla skrikande fans så att det kunde vara han och jag mot världen. Men det var önsketänkande, det förstod jag nu.

- Harry.. Började jag och såg att han precis hade öppnat sin mun för att säga någonting men så fort jag började prata hade han stängt den igen. - Jag är avensjuk. På allt. På fansen, på killarna, på alla som får ha dig runt sig dagligen. Jag är inte redo att bara släppa dig.. Jag gjorde en paus och ångrade genast det jag sagt.

Det var inte så att jag inte hade menat det, det var mer att jag ville säga det på ett annat sätt. På ett lite argsintare sätt som fick honom att förstå hur ont det gjorde. Jag hade ingen aning var jag egentligen ville komma med det, det var ju inte precis så att han skulle ändra sig och säga att han stannade, för min skull. Även fast det var det ända jag önskade just nu.

- Jag älskar dig, Victoria. 

Orden han nyss sagt fick mig att se upp. Det brände bakom mina ögonlock och jag fick verkligen anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna. Inte gråta, Victoria. Inte gråta.

- Men.. Detta är mitt liv nu, och jag kan inte svika någon. För hur jag än gör så blir allting någon sårad. Han gjorde en liten paus och tog ett steg mot mig. - Den personen jag minst vill göra illa är dig, men jag måste göra det här. Detta är inte den ända resan jag kommer åka på detta året, det tror jag att du vet. Och jag älskar dig. Verkligen. Mer än vad du någonsin kommer förstå. Men om du inte klarar av det här så ska du nog gå, för detta är livsstilen jag har valt och det valet kommer hänga med mig ända tills jag dör. Jag klarar mig inte utan dig, och jag vet inte vad jag gör om du inte står vid min sida, men om du väljer att lämna mig så förstår jag dig. För jag vill verkligen inte göra dig illa. 

Så fort han stängde munnen kunde jag skymta en svag tår rinnandes nerför hans kind. 

Försiktigt reste jag mig upp, tog ett djupt andetag och blundade.

- Jag älskar dig, Harry.. Längre än så han jag inte förns jag stod i hans armar. 

Jag borrade in mitt ansikte i hans halsgrop och lät tårarna rinna.

- Jag tänker inte gå någonstans. Du får stå ut med mig ett bra tag till.. Snyftade jag och jag kunde känna hur han drog på munnen.

- Tack. Harry fäste händerna på mina kinder och fick mig se på honom.

Jag försökte le och låtsades som att det inte dödade mig, för jag visste att han förtjänade bättre än så. Våra läppar möttes och även fast det var den blötaste kyssen jag någonsin fått, så var det också den som brände hårdast i mitt bröst.

Harrys perspektiv: - Vad har hänt med dig din muntra människa? Louis slog sig ned på sätet bredvid mig och slängde upp sina fötter på bordet.

Jag drog på munnen och såg ut genom det lilla fönstret. Det var omöjligt att se något annat än moln och bar himmel där utanför men det var i alla fall bättre än att bli helt röd i ansiktet. 

- Hey! Louis blick brände i min nacke och tvingade mig att se på honom istället. - Vad hände egentligen med Victoria? Det gick bra eller?

Jag kunde inte sluta le. Det hade varit det mest sorgliga avskedet jag varit med om, men också det mest känslosamma och det hade varit underbart.

- Det gick inte precis dåligt.. Fick jag tillslut ur mig och Louis himlade med ögonen.

- Se till att hålla fast vi henne nu, annars kommer du inte få nå mer ligg och då kommer vi aldrig få se dig stråla så mycket som du gjorde den morgonen vid stugan! Sade Niall och blinkade med ena ögat.

Resten av killarna brast i skratt och jag skämdes lite. Hade det verkligen synts så bra? Ajdå.

- Berätta nu då, Harry boy! Hur var hon? Louis lutade ivrigt hakan mot sina handflator och blinkade överdrivet mot mig.

Jag skakade på huvudet.

- Bättre än dig i alla fall! 

Liam, Niall och Zayn brast i skratt och lika så jag. 

Louis slog till mig på axeln och höll upp ett varnande finger i luften.

- Inte okej, mannen.. Sade han. - Inte okej.

Det skumpade till när planet nådde marken och stannade. Jag satt med händerna på bordet och fötterna hårt nedtryckta i golvet, redo att ta sats och börja rusa ut ur planet. Det hade vart som en grej ända sedan vi hade börjat flyga tillsammans, att komma först ut ur planet. Fast vi gjorde det bara när vi var själva, det var reglerna. 

Dörrarna öppnades och jag reste mig hastigt upp, jag var först ut i gången men tätt efter mig kom Zayn. Han hann ikapp och tryckte mig hårt mot väggen för att sedan skynda sig förbi. Vi skrattade alltid lika mycket när vi kom ut, hade folk sett oss hade dom tyckt att vi varit lite.. wierd, antagligen. Men detta var inget konstigt för oss. Vi hade faktiskt en del mycket ”wierdare” tävlingar än denna.

Det var soligt och otroligt varmt, det kändes verkligen att vi inte var i Europa längre.

Jag rusade efter Zayn nerför trappan och slängde mig över honom så att vi båda föll ned på marken.

- Nästa gång baby, vänta bara! Viskade jag i hans öra medans han skrattade.

Något eller någon skymde plötsligt solen och fick mig att vände min blick uppåt istället.

- Tjenare Harry. Det var ett bra tag sedan!

---------------

Såja, där har ni! Kan inte säga när nästa del kommer för håller ju som sagt aldrig det jag säger.. Hehe. Men snart, okej? :) KOMMENTERA!!

Previous: (Victorias perspektiv) - Verkligen? På första dejten?

Hon slog till mig lätt på armen.

- Han var charmande och jag drogs bara med, okej? Sade hon för att försvara sig själv.

- Så.. Jag slutade skratta och höjde ena ögonbrynet istället. - Ni är tillsammans nu?

Istället för att svara på min fråga så såg hon sig om.

- Vart är toan?

- Ute, det lilla röda huset bredvid garaget.. Sluta undvika mina frågor! Är ni tillsammans eller?

Sarah harklade sig och reste sig upp. Hon klappade mig lite på axeln, vände sig om och började gå mot den såkallade ytterdörren.

- Sarah?! Väste jag och skrattade.

Roat vände hon sig mot mig och bet sig i läppen.

- Vem vet.

_____________________________________________________________________________________________________________

Victorias perspektiv: - Du måste berätta! Jag hann ifatt Sarah innan hon smällde igen ytterdörren bakom sig. - Du kan liksom inte säga ‘vem vet’ och sedan gå! Jag dör ju av nyfikenhet. 

Sarah såg roat på mig där jag stod i dörröppningen och gnällde fram mitt missnöje med hennes och Nialls ”förhållande”. 

- Jag vet inte om jag är redo för att släppa in någon än.. Hon bet sig i läppen med ett ängsligt uttryck. - Kanske om vi låter det gå ett tag och spenderar mycket tid med varandra, men nej.. Inte nu. 

Jag lade huvudet på sné och slängde armarna om min bästa vän. 

Även om jag tyckte synd om henne så var det en del av mig som tyckte att detta kanske var det bästa. För, av egen erfarenhet så visste jag hur lätt det var att få sig hjärta krossat av en kille som inte kunde klassas som ‘en normal 18-åring’. 

- Kram kalas.. Är man välkommen? Harrys ansikte dök plötsligt upp bakom Sarah och han uttalade orden med en sammetslen-morgonröst som spred värme i hela min kropp.

Sarah knuffade till mig så att jag flög rakt in i Harry. 

- Gå och ha ert egna kram kalas era små turturduvor. Flinade hon och fortsatte ut mot toan. 

Jag vände upp huvudet mot Harry och mötte hans blick.

- Så.. Började han och strök bort en hårlock som hade hamnat i mitt ansikte. - Vill du gå en sväng?

Jag såg ned på de små leopard-mönstrade tofflorna med den lilla rosa rosetten på och sedan tillbaka upp på Harry igen. 

- Har jag något val? 

Han flinade stort och skakade på huvudet. 

Med en svag suck lät jag Harry pressa mig ut ur dörren och ned på det en aning fuktiga gräset.

Jag var påväg upp mot vägen men Harry styrde mig ned mot vattnet istället.

- Om vi ska på ännu en romantisk middag så kanske vi ska bjuda med Niall och Sarah.. De blev ganska upprörda senast. Sade jag och blinkade med ena ögat mot honom.

Harry skakade på huvudet. 

- Jag tror att det är okej, dessutom behövde Niall egen tid med Sarah för att berätta det jag är påväg att berätta för dig nu..

Stämningen blev plötsligt allvarlig och stel. Jag gillade det inte.

- Vadå? Ska du berätta att du ska lämna landet med någon mystisk kvinna på 53 år? Flinade jag och som ett försök till att lätta upp stämningen ytterligare så slog jag honom i magen några gånger med knytnäven, även fast jag visste att han inte kände ett dugg.

Även om Harry inte var den mest muskulösa personen jag träffat så var det nog ingen som kunde få ont av mina slag.

Mitt försök till att få honom att skratta misslyckades. Istället tog han stadiga grepp av båda mina handleder och tvingade mig att se på honom. 

- Vi kommer inte kunna träffas på ett tag.. Började han.

Någonting skar till inuti mig. Vad höll han på med? Vad var det han ville ha sagt? Jag svalde och stängde mina ögon.

- Gör du slut med mig? Frågade jag. - Gör du slut på det vi har? Vad har vi egentligen, Harry? Jag vet inte ens vad vi är.. Och nu gör du slut på det?

Det första jag såg när jag återigen öppnade ögonen var rynkan i Harrys panna.

- Jag gör inte slut med dig, dumbom! Jag måste bara.. Åka iväg ett tag.. Eller, vi måste åka iväg.. På turné.

Jag hade levt som i en fantasivärld de här två dagarna. Tanken om att Harry var en världskänd pop-stjärna hade jag helt förträngt. Men nu kom tydligen verkligheten ikapp.

- Vi ska till Australien och Nya Zeeland.. Fortsatte han. - Det tar ungefär en månad.

Jag spärrade upp ögonen. En månad? En månad?! Jag hade tänkt mig kanske en eller två veckor.

- Va? Tonen i min röst lät mer argsint och irriterad än ledsen och besviken.

Harry lade en hand på min axel men jag skakade snabbt av den. 

- En månad är inte så mycket.. Suckade han. - Dessutom finns det ju massor av tid för dig att komma och hälsa på! Det går ju flyg hela tiden.. Du kan ta jeten om du vill. Ta med dig Eleanor och Danielle! 

Jag fnös.

- Perfekt. Det är precis vad jag ska göra. Tillsammans med de två perfektaste bästa vännerna Eleanor Calder och Danielle Peazer åka och träffa min kändis-pojkvän. Sure..

Harry suckade och såg ned i backen, sedan såg han upp på mig igen med ett mycket mer gladare ansiktsuttryck. 

- Nu kan du ju ta med dig Sarah! 

Jag var tvungen att blinka några gånger för att se om han verkligen hade sagt det där. Var han verkligen allvarlig?

- Och du tror helt seriöst att Sarah kommer låta Niall komma något steg närmre hennes hjärta nu? Hon var sårbar ända från början? Tror du verkligen att hon kommer klara av ett distans-förhållande?

Harry bet sig i läppen.

- Det är väl lika bra att berätta det nu..

Jag sade ingenting. Jag var verkligen inte på humör för gåtor just nu.

- Det blir värre.. Jag kommer träffa någon när jag är där.. En tjej.

Toppen. Verkligen helt perfekt. Jag kunde inte göra annat än att skaka på huvudet.

- Och tidningarna kommer bara göra det till något annat än vad det egentligen är, därför vill jag att du lyssnar på mig nu.. Han satte bestämt mitt huvud mellan hans två handflator och sänkte rösten. - Hon är bara en vän, Vic. Och du får inte tro någonting annat.

Jag drog mig ur hans grepp och det gjorde ont. Både på insidan och på utsidan.

- Vet du vad, Harry? Du kunde lika gärna ha gjort slut med mig.

Harrys perspektiv: Bilresan hem var tyst. Hemsk. Otrevligt. Och tyst. 

Jag hade min blick fäst på vägen vilket var ganska normalt eftersom jag var förare. Men denna gången tittade jag inte på vägen. Jag tittade under den. Långt under den. På en plats där jag såg alla mina misstag och val jag hade gjort, den platsen där det inte fanns någon lycka. Bara sorg och svek. Det var där jag hade min blick just nu och det gjorde ont. Det brände i bröstet men jag antog att jag förtjänade det. 

Jag hade sårat personen som för mig, betyder mer än någon annan i världen och jag kunde inte förstå att jag hade sagt det på det sättet. Jag skulle ha väntat tills vi kom hem, när hon satt ned och inte var så sårbar. När jag var liten hade min mamma berättat för mig att det var när man var som lyckligast, som man också var som sårbarast och jag kunde inte förstå varför jag inte hade tänkt på det.

Jag ryckte till av att Niall lade en hand på min arm och drogs genast tillbaka till verkligheten igen.

- Hey, don’t blame yourself. Sade han. Det var tvungen att komma ut, på ett eller annat sätt.

----------------

Jag vet att ni har fått vänta ett bra tag på denna del men som ni läste i förra inlägget som min fina vän var så snäll att gå in och skriva åt mig.. ;) Så har jag inte haft något internet på jätte länge och sedan har det vart en massa andra saker som har krånglat. 

Och jag kan tyvärr inte säga att jag är tillbaka nu eftersom att jag ska åka utomlands nu över helgen. Eller helgen och helgen, kommer hem på tisdag så ja.. Jag skriver så snabbt jag kan! Ni är bäst okej? KOMMENTERA!

Hejsan! Har nyss pratat med "the writer of this novel"! Haha nerå, men har snackat med henne och hon har och har inte haft något internet under helgen, därför har det inte kommit ut ett nytt kapitel.. Hon hälsar att hon skriver så snabbt hon kan och att hon är så glad för alla som läser! / en vän

Previous: (Victorias perspektiv) Han böjde sig fram och kysste mig mjukt.  

- Har du lust att bada?

Jag fnös till. 

- Det är iskallt, vi kommer bli sjuka!

- Då är vi ju i alla fall sjuka tillsammans. 

Jag flinade och himlade med ögonen. 

- Bullshit, dessutom har jag ingen bikini med mig hit och jag tänker inte blöta ned mina underkläder..

Harry skrattade, böjde sig fram mot mig och satte läpparna mot mitt öra. 

- Vem sade att vi behöver några kläder alls? 

_____________________________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv: - Kom! Jag drog självsäkert henne mot mig med ett flin på läpparna.

Victoria drogs handfallet med. Det kändes nästan som om hon hade krig med sig själv på insidan eftersom en del av henne stretade emot, det kände jag. Men som tur var så var den andra delen starkare.

Hon nuddade min överkropp med sin och jag mötte hennes blick.

- Är du säker? Hon såg på mig när hon ställde den frågan men det lät nästan som att det var sig själv hon ställde den till.

Jag log och drog bort en hårlock som låg framför hennes ena öga innan jag böjde mig ned mot hennes hals och kysste henne. En gång, två, tre. Jag kunde känna hennes händer nervöst strävandes över min rygg. 

Tillslut drog hon in händerna under min tröja och drog den över huvudet på mig. Jag skulle precis börja söka efter hennes blick och fråga om hon verkligen ville när hon ivrigt pressade sina läppar mot mina. 

Det dröjde inte länge förns jag stod med vattnet upp till brösten. 

- Kom då, fegis! Flinade jag mot Victoria som fortfarande stod kvar på stranden.

Hon hade satt armarna runt sig och försökt täcka de ”privata” kroppsdelarna, även fast jag ändå inte skulle se någonting på grund av mörkret.

- Ta bort händerna, dummer.. Sade jag och himlade med ögonen. - Jag ser ändå ingenting och om det nu var så att jag skulle se så är det ingenting som jag inte har sett förut..

Hon fnös till och jag kunde inte låta bli att flina. Jag suckade roat och började gå upp mot henne. När Victoria skymtade mig ur mörkret så såg hon nästan vettskrämd ut.

- Nej, Harry! SLUTA! Det är kallt.. Väste hon redan innan jag kommit fram till henne.

Roat lade jag armarna runt henne och drog mina händer ned längs hennes bara rygg. När jag kom till den osynliga linjen som delade av rygg och rumpa så ryggade hon till och istället för att fortsätta ned med händerna så lyfte jag upp henne med ena handen på hennes rygg och andra i hennes knäveck. 

- Om du tar ut mig i vattnet så svär jag att aldrig prata med dig igen. Victorias röst lät lugn men ändå något allvarlig.

Istället för att lyssna så började jag gå lägre och längre ut och ju djupare det blev desto längre upp sträckte sig Victoria. När vattnet tillslut nuddade henne så tjöt hon till.

- Släpp mig! Väste hon och såg ängsligt ned mot den mörka ytan.

- Där gjorde du samma misstag igen. Flinade jag och släppte henne.

Jag himlade med ögonen, Victoria försvann under ytan och det blev helt tyst. Men tystnaden varade bara i några sekunder för snabbt som sjutton sköt hon sig upp ur det kalla vattnet som var så djupt att det täckte hennes bröst. 

- Idiot! Fräste hon och slog till mig på axeln så fort hon dragit ena handen genom både ansiktet och håret en gång.

Mascaran hade runnit nedför hennes kinder och bildat svarta ränder efter sig samtidigt som läppstiftet och det andra sminket var utkletat i hela ansiktet. Jag såg det inte så jätte bra, det var ju som sagt mörkt, men det lilla jag såg av henne var otroligt vackert, trots det utkletade sminket. 

Ett leende spred sig på mina läppar och jag tog ett steg närmare henne.

- Vad? Victorias röst lät mycket lugnare och tystare när våra ansikten bara var några centimeter från varandra.

- Du är vacker, även nu. Viskade jag och hon slet snabbt blicken från mig och såg bort.

Rodnade hon? 

När jag fångade hennes blick igen så bet hon sig i läppen.

Jag kunde inte förneka det. Inte då och inte nu. Hon var helt perfekt och så otroligt sexig. Det dödade mig.

Ivrigt satte jag händerna på hennes kinder och pressade mina läppar mot hennes. När jag öppnade mina ögon mötte jag hennes förvånade blick men efter ett tag stängde hon dem och lade armarna runt min nacke. 

Jag kunde inte hjälpa mig själv, det gick inte. Just nu så sket jag i om det kunde vara farligt, om vi kunde bli sjuka på grund av det iskalla vattnet eller något annat sådant. Jag var bara tvungen att göra det.

Victoria stönade till och blundade hårt när jag trängde in i henne. 

Efter bara några sekunder drog hon bort sina läppar från mina och öppnade ögonen igen. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och vad hon än var påväg att göra nu så var jag säker på att det skulle ge mig en hjärtattack. Hon andades häftigt och öppnade munnen men fick inte fram någonting. Kanske var det det bästa? Jag hade ingen aning om vad hon var påväg att säga, men det fanns i alla fall inga ord som kunde göra stunden bättre än vad den redan var.

- Jag älskar dig med. Fick hon tillslut fram.

Victoria viskade svagt och nästan helt ljudlöst orden men trots det och vattnet som guppade runt omkring oss så var de ändå de starkaste någon sagt till mig, någonsin. Jag hade haft fel, det var visste några ord som kunde göra även den perfektaste stund bättre. Det var tre ord och hon hade nyss sagt dem. 

Victorias perspektiv: - Tråkigt, tråkigt, tråkigt.. Mumlade jag för mig själv och tog en klunk av kaffet som stod i muggen framför mig.

Jag hängde över köksbordet i det lilla stugan och läste en av dagstidningarna men det var och hade aldrig riktigt varit någonting om intresserat mig där i, jag läste egentligen bara dem för seriernas skull. 

Klockan på väggen hade precis passerat halv åtta och även fast jag inte var den morgonpigga-typen så hade jag ändå slagit upp mina ögon strax före sju och känt mig klarvaken. Jag hade ingen aning om när jag och Harry egentligen kommit in igår, det ända jag visste var att det hade fnittrats på bra i sovrummet bredvid vårt. 

Det hade egentligen vart tänkt att jag och Sarah skulle dela sovrum samt Harry och Niall men det hade inte blivit så för när vi kommit in igen så hade redan Sarah och Niall gått och lagt sig, i samma sovrum. 

Jag skakade bort bilden jag hade fått fram i huvudet och bestämde mig att istället vänta tills jag fick höra min bästa väns version av det hela.

Plötsligt öppnades den vänstra sovrumsdörren och Sarah trippade försiktigt ut. Hon hade en stor oversize t-shirt på sig samtidigt som hennes hår och smink var i en ända stor röra allt i hopp. Hon stönade till och satte sig på köksstolen närmast mig.

- När man talar om trollen.. Vad tog ni egentligen vägen igår? Flinade jag och höjde ena ögonbrynet.

- Vem pratade du med mig om? Grymtade Sarah men vände inte bort blicken från bordet.

Jag himlade med ögonen.

- Tänker då.. What ever, det är inte poängen, svara på min fråga! Vart tog ni vägen?

- Vet du vad? Hon vände plötsligt blicken mot mig och rynkade pannan. - Jag skulle kunna fråga dig samma sak..

Både generat och skyldigt satte jag mig ned på stolen mitt emot hennes.

- Det var en sorts överenskommelse som Harry och Niall hade.. Sade jag och bet ihop tänderna och väntade på att bli förlåten.

Sarah såg med ett stort stenansikte på mig i några sekunder innan hon började le stort.

- Tur att vi hade det rätt så bra då..

Jag pustade svagt ut och flinade.

- Jaså? Hur bra? 

Sarah bet sig i läppen och jag brast i skratt.

- Verkligen? På första dejten?

Hon slog till mig lätt på armen.

- Han var charmande och jag drogs bara med, okej? Sade hon för att försvara sig själv.

- Så.. Jag slutade skratta och höjde ena ögonbrynet istället. - Ni är tillsammans nu?

Istället för att svara på min fråga så såg hon sig om.

- Vart är toan?

- Ute, det lilla röda huset bredvid garaget.. Sluta undvika mina frågor! Är ni tillsammans eller?

Sarah harklade sig och reste sig upp. Hon klappade mig lite på axeln, vände sig om och började gå mot den såkallade ytterdörren.

- Sarah?! Väste jag och skrattade.

Roat vände hon sig mot mig och bet sig i läppen.

- Vem vet.

----------

Hej, jag vet att ni har fått vänta väldigt länge men jag har haft mycket i skolan denna vecka så jag var tvungen att sätta skolan före skrivandet, och jag hoppas att ni förstår. Eller det vet jag att ni gör! :) Jag ska försöka få ut ett nytt kapitel imorgon i alla fall! Tack för att ni fortfarande läser, ni är bäst.

Kommentera!

Previous: (Victorias perspektiv) Även fast jag kände mig skyldig så blev jag varm i hela kroppen. Han ville ha mig. Mig. Själv.  

- Förlåt.. Mumlade jag leende. - Är det okej ändå? 

Harry flinade och kysste mig på pannan.  

- Såklart, bara du hänger mig mig hem efteråt och inte någon annan. 

Jag bankade till honom på axeln.  

- Så du vill ha med mig hem? 

- Har du något bättre ställe att vara på? Han blinkade med ena ögat. 

Jag bet mig i läppen.  

- Ska bara kolla min kalender först, har liksom fått en del erbjudanden.. 

Harry himlade med ögonen och jag brast i skratt. Han lade armen om mina axlar och ledde mig fram till bilen. 

_____________________________________________________________________________________________________________ 

Victorias perspektiv: Bilen fortsatte köra och jag undrade hur länge vi hade åkt nu. Vad kunde det vara? En halvtimme? En timme? Harry körde och Niall satt i framsätet bredvid honom. Sarah och jag hade satt oss där bak. Vi hade kört ett bra tag i tystnad och jag kom att tänka på att jag inte ens hade någon aning om vart vi var påväg. 

- Vart ska vi egentligen? Frågade jag och rynkade pannan.

Niall vände sig bakåt och såg på mig. 

- Hemlis! 

Jag himlade med ögonen och vände blicken mot Sarah och mimade: 

- Är du okej?  

Hon nickade och drog på munnen.  

- Lite nervös. Mimade hon sedan tillbaka.

Jag flinade. Klart hon var nervös, det skulle vart konstigt om hon inte var det. Jag var nästan lite nervös för Sarahs skull. Kanske för min egen också. För visst skulle det inte vara mer än perfekt om hon gick och blev tillsammans med Niall. Hur mycket skulle vi inte kunna göra tillsammans? Hur många resor skulle vi inte kunna åka på? Vi kunde följa killarna vart de än åkte och jag skulle aldrig behöva åka hem igen för jag hade de två av de viktigaste sakerna i mitt liv med mig. Sarah och Harry. Den ända anledningen till att jag i så fall skulle behöva lägga en tanke på London var ju mamma. Jag skulle inte kunna lämna henne själv. Nej, det hade vart för jobbigt för både henne och mig. 

Jag drogs plötsligt ur mina tankar när bilen gungade till och sedan stannade. Jag lutade mig mot fönstret för att se ut.  

Vi befann oss vid en liten stuga som var omringad av träd och lite längre ned fanns det en liten sjö. Det såg otroligt mysigt ut och jag klev förvånat ut ur bilen och såg mig om. De andra gjorde lika så och Sarah såg precis lika förvånad ut som mig. Hade verkligen världsstjärnorna Harry Styles och Niall Horan just tagit med mig och min bästa vän ut till en lite liten stuga vid en sjö mitt ute i skogen?  

- Det är mina morföräldrars stuga. Förklarade Harry. - Vi fick låna den över helgen, jag tyckte det kunde vara.. bra. Han flinade nästan lite generat.

Det var nästan overkligt, men jag älskade det! Denna lilla gömda plats visade mig en helt ny sida av Harry. Han var inte bara stora slott och berömmelse utan även romantisk och nästan mänsklig. Det gick inte att undgå leendet jag hade på mina läppar när jag såg på honom och tydligen så märkte han det eftersom att han log ett stort ”Harry-leende” tillbaka.  

I ögonvrån såg jag hur Niall greppade Sarahs hand och började leda henne mot stugan. Jag slet motvilligt bort blicken som jag hade fäst på Harry och följde efter dem.  

Den lilla röda trästugan var liten och det fanns endast två sovrum, ett kök och en toalett.  

Harry gick fram till mig och tog min hand. 

- Kom, jag ska visa dig vart själva ”dejten” kommer äga rum.. Han blinkade med ögat och drog mig mot ytterdörren.

Niall och Sarah var inte långt bakom oss men innan de hann kliva över tröskeln som delade av stugan och det okända där ute vände Harry sig mot dem och drog undan Niall. Han sade någonting som varken jag eller Sarah hörde och när hon frågande vände sig mot mig så ryckte jag bara på axlarna. 

Istället för att vänta på Harry så fortsatte jag ut i trädgården själv. Det var inte mörkt ute med det hade börjat skymma. Sådär precis lagom ljust var det. Jag rundade ena hörnet på stugan och började gå neråt vattnet. Under ett litet träd halvvägs ned på tomten med utsikt mot den lilla sjön stod ett uppdukat litet bort med en vit, stor duk ovanpå. I trädkronan hängde det tända lyktor och på bordet stod det levande ljus. 

Med munnen vidöppen var jag tvungen att blinka några gången innan jag förstod att det var verkligt. Det hände verkligen.  

Plötsligt lades två armar om min midja bakifrån och jag log när Harrys doft nådde mig. 

- Är det okej? Frågade han och lät nästan lite orolig på rösten.

Jag fnös lite, vände mig om och mötte hans blick. 

- Okej? Det är perfekt! Tänk att vi ska äta här.. 

Harry flinade stort. 

- Inte vi.. 

Jag rynkade pannan. Vad menade han? Vadå inte vi?  

Harry brast i skratt när han såg hur undrande jag såg ut.  

- Kom. Ivrigt tog han min hand och såg upp mot stugan innan han började dra mig mot skogen.

- Vänta, va? Jag stannade tvärt och släppte hans hand. - Kan du förklara för mig vart vi ska innan du börjar dra med mig på en massa äventyr? Varför ska inte Sarah och Niall med föresten? 

- För att jag bad om det här och Niall tyckte att det var okej.

Var det svårt att bara förklara vad han menade? Var han verkligen tvungen att ställa en massa gåtor eller vad sjutton han höll på med? 

- Bad om vadå? Rynkan i min pannan försvann inte.

- En privat dejt. Men Sarah vet ingenting, så snälla följ med mig nu. Han sträckte ut sin hand mot mig. - Lita på mig, du kommer inte ångra dig.

Jag flinade. Såklart jag litade på honom. Efter allt som hade hänt var han den ända saken som jag fortfarande var helt säker på. 

Utan att jag visste ordet av så rusade jag mellan träden hand i hand med Harry. Det var han som drog mig framåt hela tiden men efter ett tag så var det jag som drog honom. Jag hade ingen aning om vart vi var påväg, jag bara sprang och drog honom efter mig. Jag visste inte ens om vi hade någon slutdestination eller inte. 

- Nej! Utbrast Harry plötsligt och ryckte i min arm så att jag nästan ramlade. - Hitåt! Sade han och svängde åt vänster istället för att fortsätta rakt fram.

Vi hade tydligen ett mål i alla fall och det syntes nu mellan träden. Lampor eller ljus, vad det nu var, såg man klart och tydligt mellan träden. Jag visste inte vad det var och jag visste inte vart vi var men plötsligt så saktade Harry farten och lika så gjorde jag. Vi nådde en liten glänta, eller det var egentligen slutet av skogen för plötsligt var vi framme vid den lilla sjön igen. Fast denna gång var vi på andra sidan. 

- Där är stugan. Harry höjde handen och pekade mot den ända lysande punkten som fanns på andra sidan sjön. - Vi kommer inte gå vilse, jag kan den här skogen som min egen bror. Han blinkade med ögat mot mig. 

Jag brast i skratt. 

- Men nu är det ju så att du inte har någon bror..

Han himlade med ögonen och drog ut en vit trästol och gjorde en gest att jag skulle sätta mig ned.  

Jag hade varit så upptagen med att beundra platsen och naturen runtomkring oss så jag missade det lilla bordet som var uppdukat precis lika fint som det vid den lilla stugan. Just nu så tyckte jag synd om Sarah och Niall eftersom att denna plats var mycket mysigare, och dessutom avlägsnare, än där de skulle sitta och ha sin lilla middag. 

- Jag satsade på dukningen och miljön och inte på maten.. Ursäktade sig Harry när han lyfte på ett litet silverlock som låg över en stor pizza.

Jag flinade. 

- Jag älskar pizza.

Han lade upp en bit till mig samt en till sig själv. 

Om jag någonsin hade intalat mig själv att mitt liv vart perfekt för några minuter förut så var det ingenting mot hur jag kände nu. 

Mörkret kom riktigt snabbt och när jag tillslut lade ned den sista pizza biten och lutade mig belåtet bakåt i stolen så var det nästan kolsvart. Den ända ljuskällan som fanns var ju självklart Harrys små lyktor och de små ljusen han tänt men även den lilla stugan på andra sidan sjön där det lyste rätt så bra.  

Jag kunde inte låta bli att undra hur Niall och Sarah hade det. Var det kanske dumt, det jag hade gjort? Att bara para ihop dem såhär? Jag önskade ju självklart att det skulle bli någonting mellan dem men det var ändå en del av mig som önskade motsatsen. Varför, hade jag ingen aning om. 

Jag reste mig upp och gick fram till vattnet och lät mina bara fötter nudda ytan. Det var riktigt kallt och jag rös till i hela kroppen.  

Harry tog tag i mina händer och vände sig mot mig. 

- Hej. Sade han och även fast jag nästan inte såg honom på grund av mörkret så visste jag att han log.

- Hej. Svarade jag och bet mig i läppen.

Han böjde sig fram och kysste mig mjukt.  

- Har du lust att bada?

Jag fnös till. 

- Det är iskallt, vi kommer bli sjuka!

- Då är vi ju i alla fall sjuka tillsammans. 

Jag flinade och himlade med ögonen. 

- Bullshit, dessutom har jag ingen bikini med mig hit och jag tänker inte blöta ned mina underkläder..

Harry skrattade, böjde sig fram mot mig och satte läpparna mot mitt öra. 

- Vem sade att vi behöver några kläder alls? 

----------------

Jag vet att ni har fått vänta lite på detta.. Väntan kommer tyvärr inte försvinna heller, eftersom jag ska bort över helgen och kommer inte ha någon dator med mig så det kommer inte komma upp något kapitel då. Bara så att ni är förberedda på det! KOMMENTERA! KOMMENTERA! KOMMENTERA EXTRA MYCKET NU! 

Hej! Satsade på designen idag, hehe. Ny header och saker.. Vad tycker ni? :) Därför kommer det inte ut något inlägg idag, men det kommer snart, jag håller på..

Håll ut! 

Previous: (Victorias perspektiv) Sarah pratade så snabbt att jag knappt kunde urskilja orden. Jag ville inte berätta om sexet. Nej. Jag ville inte prata om det alls.   

- Han sade att han älskade mig..  

De orden fick genast tyst på Sarah som stirrade skräckslaget på mig.  

- Du sa att han sa vadå?!  

_____________________________________________________________________________________________________________

Victorias perspektiv: Jag såg lite ängsligt på Sarah. 

- Är det dåligt?

Hon brast ut i skratt och lade armarna om mig. 

- Är du dum eller?! Gud vad kul! Sade hon ivrigt. - Vad svarade du?

Jag drog lite på munnen. 

- Ingenting.. 

Sarah släppte mig och rynkade pannan. 

- Ingenting?

- Jag hann inte.. Louis kom in.. 

Allt det där var inte sanning. Egentligen hade han ju sagt det på kvällen, men då hade jag varit för.. distraherad.. för att svara. Men som sagt, jag ville ju inte gå in på det där med sexet. 

Sarah blinkade med ögat mot mig. 

- Det kommer fler chanser! Ska vi hitta på något i kväll? Det var ju liksom ett tag sedan..

Jag blev så glad. Det var verkligen länge sedan vi gjorde någonting kul ihop och jag älskade att spendera tid tillsammans med Sarah. Hon var ju ändå min bästa vän. 

- Självklart! Jag log men leendet bleknade snabbt.

Jag skulle ju på dejt. Harry hade ju bjudit med mig på dejt. Vår första dejt. Eller nej, faktiskt inte. Vår andra dejt var det. Men jag ville gärna tro att det var vår första, eftersom att vår riktiga första dejt inte blev som vi hade planerat.. 

- Jag ska ut med Harry.. Mumlade jag och såg ängsligt på henne.

- Åh.. Jag kunde se hur hennes leendet smalnade och hon såg riktigt besviken ut.

Det var inte rätt. Jag hade hängt ihop med Harry så mycket den senaste tiden att jag helt glömt bort min bästa vän. Det fick inte vara så, hon fick inte känna sig som tredje hjulet. 

- Men du kan väl hänga med? Jag log stort mot henne och hon rynkade pannan.

- Va? Jag?

- Nej, elefanten bredvid dig.. Ja du!

Sarah drog lite på munnen och jag såg hur överlycklig hon blev även om hon försökte dölja det. 

- Jag vet inte.. Sarah bet sig i läppen.

- Klart du ska med! Jag kan säga åt Harry att ta med någon av killarna.. Kanske.. Niall? Jag buffade till henne lite på axeln och flinade. 

- Är du säker på att det är okej då? Ni vill inte vara själva?

- Det blir mycket roligare om du är där.

Visst ville jag vara själv med Harry, men det fanns faktiskt en del sanning i det jag nyss sagt till Sarah. Det kunde bli lite stelt mellan mig och Harry ibland, när någon av oss inte kände sig bekväma. Jag såg faktiskt fram emot att Sarah skulle följa med. Och det var nog inte en sådan dum idé att para ihop henne med Niall heller. Båda var blonda, båda var blåögda.. De såg nästan ut som tvillingar.  

Jag log åt tankarna jag hade i huvudet och såg på Sarah. Ja. Kanske. 

- Är du säker på att jag inte ska ta den vita kortklänningen i alla fall då? 

Jag vände mig om försiktigt för att inte bränna mig i huvudet där jag snott en hårlock runt tången. Sarah höll upp en vit kortklänning bredvid sin kropp. 

- Jag menar, är inte det här jag har på mig lite vardagsaktigt? 

Sarah hade satt på sig ett par svarta jeans och en lila tubtopp. Själv hade jag dragit på mig ett par svarta högjeans och en mönsterstickad vit tröja. 

- Är du galen? Du är skit snygg ju! Jag blinkade med ena ögat mot henne och hon log stolt.

- Du är skit snygg.

Jag drog bort locktången från mitt hår och lät de röda, varma lockarna landa på mina axlar innan jag tog upp mascaran och drog den svarta borsten några gånger över fransarna.  

Sarah satte sig på min säng. 

- Vad sa han då..? När du ringde menar jag?

Jag flinade och vände mig mot henne. 

- Niall ville jätte gärna gå.. Jag har ju redan berättat det.. 

Hon drog på munnen. 

- Jag är nervös? Ska man vara nervös? Är det normalt?

- Du har väl vart på dejt förut? Frågade jag och rynkade pannan.

Sarah fnös. 

- Det är Niall Horan, Vicky. Niall Horan! 

Jag började skratta. 

- Vad är det som är så speciellt med honom? 

- Vet du hur kär jag var i honom när de deltog i X-Faktor? Sade hon och lade huvudet i händerna.

Ännu en gång rynkade jag pannan. Det visste jag inte. Det hade hon aldrig berättat. 

- Varför har du aldrig berättat det?

Sarah drog bort sina händer och mötte min blick. 

- För du var så grymt knäckt över Harry.. Ärligt Vicky, jag fick se på X-Faktor i smyg.. Hon brast ut i skratt och jag kunde inte undgå att skratta jag med.

Min bästa vän hade varit kär i en av killarna jag umgåtts med dagligen i flera månader och jag visste ingenting. Hade jag vetat det tidigare hade jag självklart försökt para ihop dem på något sätt.  

- Är du klar? Jag vände mig mot henne och log.

Sarah nickade och ställde sig bredvid mig vid spegeln. Hon gav ifrån sig ett litet glädjetjut och log stort. 

Plötsligt hördes en svag knackning som antagligen kom från ytterdörren. Jag såg på Sarah som nervöst trummade med fingrarna mot mitt skrivbord. 

- Det kommer gå bra. Flinade jag och klappade henne på axeln innan jag skyndade mig före henne ut i hallen.

Jag drog upp dörren och möttes av ett stort och förväntansfullt leende och ett lite mindre som var osäkert och kanske till och med blygt.  

Harry riktade sin blick och sitt stora leende mot mig. 

- Du.. Han stängde munnen och flinade. - Vad fin du är.

Jag ville skrika till och kasta mig i hans famn men jag undvek det, nu skulle vi göra det här professionellt. 

- Niall, det här är Sarah. Sarah det här är.. Så fort Sarah nådde min sida så började jag presentera dem för varandra men jag hann inte så långt.

Nialls osäkra leende försvann direkt när han såg henne. Han tog hennes hand i sin och satte försiktigt sina läppar mot den. 

- Niall Horan. 

Han drog med sig en väldigt förvånad Sarah ut till bilen och kvar blev jag och Harry. 

Jag brast i skratt. 

- Hon är jätte kär i honom..  

Harry höjde ena ögonbrynet. 

- Allvarligt?

Jag flinade och nickade samtidigt som Harry himlade med ögonen och drog mig till sig. 

- Jag ville ju bara att det skulle vara du och jag..

Även fast jag kände mig skyldig så blev jag varm i hela kroppen. Han ville ha mig. Mig. Själv. 

- Förlåt.. Mumlade jag leende. - Är det okej ändå?

Harry flinade och kysste mig på pannan. 

- Såklart, bara du hänger mig mig hem efteråt och inte någon annan.

Jag bankade till honom på axeln. 

- Så du vill ha med mig hem?

- Har du något bättre ställe att vara på? Han blinkade med ena ögat.

Jag bet mig i läppen. 

- Ska bara kolla min kalender först, har liksom fått en del erbjudanden..

Harry himlade med ögonen och jag brast i skratt. Han lade armen om mina axlar och ledde mig fram till bilen. 

----------------- 

KOMMENTERA!